← Alla berättelser

Vetenskap och natur

Eldluften i glaskärlet

SFI D B1 lästid ca 4 min

Lärarversion (med facit)

Ladda ner PDF · elev PDF · lärare Visa elevversion

Gravyrporträtt av kemisten Carl
Wilhelm Scheele i profil.
Carl Wilhelm Scheele, gravyr ur Svenska Familj-Journalen, 1874. Foto/gravör: Evald Waldemar Hansen. Public Domain, via Wikimedia Commons.
Lyssna på texten

Berättelse

Det var en kväll i Uppsala, omkring år 1772. I det lilla rummet bakom apoteket hade Carl Wilhelm Scheele just gjort dagens sista kund nöjd. Nu var apoteket tyst, och han kunde äntligen ägna sig åt det som låg honom närmast om hjärtat: kemin. Scheele var omkring trettio år och hade aldrig fått någon utbildning vid universitetet. Allt han kunde hade han lärt sig genom att läsa och, framför allt, genom att pröva. Just den här kvällen var han på spåret efter något stort.

Frågan som upptog honom var enkel att ställa men svår att svara på: vad består luft egentligen av? De flesta på 1700-talet såg luften som ett enda, odelbart ämne. Scheele misstänkte att det var mer komplicerat än så. För att komma åt svaret behövde han framställa ren gas och se hur den betedde sig.

Han tog fram brunsten, ett brunt mineral som i dag kallas manganoxid, och värmde det kraftigt. När hettan blev tillräckligt hög började en gas att avges. Scheele lät gasen samlas i ett glaskärl och var noga med varje steg, eftersom han ville kunna upprepa försöket exakt. Det här var inte hans första gång – han framställde samma gas på flera olika sätt, bland annat genom att hetta upp andra ämnen – men varje gång ville han kontrollera resultatet på nytt.

Sedan kom själva provet. Scheele lät en tunn träpinne glöda svagt, så att bara en liten gnista fanns kvar. När han förde ner den glödande pinnen i kärlet hände det som han hoppats på: pinnen flammade ögonblickligen upp i en stark, klar låga. Elden brann mycket livligare än i vanlig rumsluft. Här fanns beviset, mitt framför honom.

Av sina många försök drog Scheele en slutsats som var långt före sin tid. Vanlig luft, menade han, var ingen enhet utan en blandning av två slags gaser. Den ena delen fick eld att brinna kraftigt; denna kallade han “eldluft”. Den andra delen gjorde det inte, och den kallade han “skämd luft”. I dag känner vi dem som syre och kväve. Scheele räknade till och med ut att eldluften utgjorde ungefär en fjärdedel av luften – en anmärkningsvärt god uppskattning.

Den lågan i glaskärlet var ett av kemins verkligt stora ögonblick. Scheele var med all sannolikhet först i världen att framställa och förstå syret. Men han dröjde länge med att ge ut sin bok, och innan den kom i tryck hade andra forskare hunnit publicera samma upptäckt. Äran tillföll därför andra. Ändå hade Scheele, ensam i ett bakrum med en glödande pinne, redan sett sanningen brinna klart med egna ögon.

Ordlista

Ord Förklaring
ägna sig åt lägga sin tid och kraft på något
närmast om hjärtat det man bryr sig allra mest om
odelbar som inte går att dela i mindre delar
misstänka tro att något förhåller sig på ett visst sätt
framställa tillverka eller skapa ett ämne
brunsten ett brunt mineral (i dag: manganoxid)
avge släppa ifrån sig (här: en gas)
upprepa göra om något på samma sätt igen
glöda lysa svagt av värme, utan stor låga
flamma upp börja brinna kraftigt och plötsligt
en slutsats det man kommer fram till efter att ha tänkt
anmärkningsvärd som är värd att lägga märke till; ovanligt bra

Läsförståelsefrågor

  1. Varför kunde Scheele ägna sig åt kemin just den här kvällen?

    1. Det var helgdag och apoteket var stängt hela dagen.
    2. Apoteket hade stängt och blivit tyst efter dagens sista kund.
    3. Han hade slutat arbeta som apotekare.
  2. Vilken fråga försökte Scheele besvara med sina försök?

    1. Vad luft egentligen består av.
    2. Hur man tillverkar medicin billigare.
    3. Varför vatten fryser till is.
  3. Hur framställde Scheele gasen i den här scenen?

    1. Genom att blanda två vätskor.
    2. Genom att hetta upp brunsten kraftigt.
    3. Genom att frysa ner luft.
  4. Vad var “provet” som bevisade vad gasen kunde göra?

    1. Han smakade på gasen.
    2. Han förde ner en glödande pinne, som flammade upp i en stark låga.
    3. Han vägde gasen på en våg.
  5. Stämmer påståendena? Svara ja, nej eller det står inte i texten.

    1. Scheele hade studerat kemi vid universitetet.
    2. Scheele kom fram till att luft är en blandning av två slags gaser.
    3. Scheele räknade ut att eldluften var ungefär en fjärdedel av luften.
  6. Varför ville Scheele kunna upprepa försöket exakt, tror du? (inferens)

  7. Vad menade Scheele med “eldluft” och “skämd luft”, och vad kallar vi dem i dag? (öppen fråga)

  8. Titeln är “Eldluften i glaskärlet”. Förklara med egna ord varför just det ögonblicket var så viktigt. (inferens)

Facit

    1. Apoteket hade stängt och blivit tyst efter dagens sista kund.
    1. Vad luft egentligen består av.
    1. Genom att hetta upp brunsten kraftigt.
    1. Han förde ner en glödande pinne, som flammade upp i en stark låga.
    1. nej (han hade aldrig fått någon universitetsutbildning) b) ja c) ja (han uppskattade ungefär en fjärdedel)
  1. Exempel på svar: För att en upptäckt måste kunna kontrolleras och bevisas. Om andra kan göra om försöket och få samma resultat, är det trovärdigt och inte en slump.
  2. Exempel på svar: “Eldluft” var den del av luften som fick eld att brinna kraftigt (i dag syre), och “skämd luft” var den del som inte gjorde det (i dag kväve).
  3. Exempel på svar: I det ögonblicket såg Scheele med egna ögon att luft är en blandning och att en del av den får eld att brinna starkt. Det var en upptäckt som förändrade kemin, även om han inte fick äran för den.

Bedöm öppna svar efter innehåll, inte efter exakt formulering.

Texten är skriven i preteritum och zoomar in själva experimentet, som de biografiska texterna bara nämner i förbigående. Tema: nyfikenhet, metod och att pröva sig fram. Frågorna 6 och 8 kräver inferens och passar för pardiskussion. Notera att exakt datum för upptäckten inte är dokumenterat; texten anger därför “omkring år 1772” och en typisk kväll, vilket vilar på källornas tidsangivelse (omkring 1771–1772).

Diskussionsfrågor