Dagen då världen lyssnade på Alva

Berättelse

Den 10 december 1982 var en fredag, och i Oslo stadshus rådde högtidlig stämning. Norges kung satt bland gästerna, och rummet var fyllt av människor som hade kommit för att se Nobels fredspris delas ut. Detta år gick priset till två personer som hade ägnat sina liv åt samma sak: kampen för nedrustning och en värld med färre vapen.

Den ena var Alva Myrdal från Sverige, den andra Alfonso García Robles från Mexiko. De fick priset, enligt Nobelkommittén, för sitt arbete för nedrustning och för kärnvapenfria zoner. För Alva var ögonblicket särskilt stort. Hon var 80 år gammal, och i decennier hade hon arbetat för freden utan att se det stora genombrott hon hoppades på.

Hon hade lett Sveriges delegation vid den långa nedrustningskonferensen i Genève. Hon hade varit minister med ansvar för nedrustning, och hon hade rest, skrivit och talat för att väcka människors oro inför kärnvapnen. Gång på gång hade hon krävt att stormakterna skulle minska sina vapen, och gång på gång hade hon mötts av tystnad. Att hon ändå stod här nu, med medaljen och diplomet i handen, var ett bevis på att hennes envisa röst till slut hade nått fram.

När Alva reste sig för att tala väntade sig många ett långt anförande. I stället inledde hon med att be om ursäkt för att talet skulle bli kort. Hon förklarade att talets korthet inte alls var ett mått på djupet i hennes tacksamhet. Tvärtom riktade hon ett varmt tack till alla de vanliga människor runt om i världen som hade byggt upp en stark folkrörelse för fred. För Alva handlade priset inte främst om henne själv, utan om en sak som var större än en enda person.

Dagen därpå höll hon sin Nobelföreläsning. Den hade titeln “Nedrustning, teknik och våldets tillväxt”, och i den varnade hon för hur ny teknik och allt fler vapen riskerade att leda till mer våld. Priset löste inte problemet med kärnvapen, men det gav hennes budskap en plats på världens scen. Just den dagen lyssnade världen verkligen på Alva Myrdal.

Ordlista

Läsförståelsefrågor

1. Vilken dag och plats handlar texten om?

   1. Den 10 december 1982 i Oslo stadshus.
   2. Den 31 januari 1902 i Uppsala.
   3. En konferens i Genève.

2. För vad fick Alva och Alfonso priset, enligt Nobelkommittén?

   1. För arbete med skola och utbildning.
   2. För arbete för nedrustning och kärnvapenfria zoner.
   3. För forskning om befolkning.

3. Hur gammal var Alva när hon fick priset?

   1. 50 år
   2. 65 år
   3. 80 år

4. Vad hade ofta mött Alva när hon krävde att stormakterna skulle minska sina vapen?

   1. Tystnad.
   2. Snabba beslut.
   3. Stora prissummor.

5. Vad sa Alva om sitt korta tal?

   1. Att hon inte hade förberett sig.
   2. Att det korta talet inte var ett mått på hur tacksam hon var.
   3. Att hon var trött och ville gå hem.

6. Stämmer påståendena med texten? Svara ja, nej eller det står inte i texten.

   1. Alva och Alfonso delade på fredspriset.
   2. Alvas Nobelföreläsning hade titeln “Nedrustning, teknik och våldets tillväxt”.
   3. Norges kung höll också ett tal under ceremonin.

7. Varför var ögonblicket “särskilt stort” just för Alva? Förklara med egna ord. (inferens)

8. Texten säger att priset “inte löste problemet med kärnvapen, men gav hennes budskap en plats på världens scen”. Vad menas med det? (inferens)

9. I texten tackar Alva särskilt vanliga människor i en folkrörelse för fred, inte sig själv. Vad säger det om hur hon såg på sitt arbete? (inferens)

Diskussionsfrågor

• Alva tackade vanliga människor mer än sig själv. Varför kan det vara viktigt att dela på äran?
• Hon kämpade i decennier innan hon fick erkännande. Vad får människor att fortsätta så länge?
• Tror du att ett pris kan förändra hur människor ser på en fråga? Diskutera.
• Skriv (4 meningar): Skriv om något du tycker är värt att kämpa länge för, även om det är svårt.